Verbalt krig

De skjuter på varandra med kulor av ord på våningen ovanför. Det är fullt krig. Jag ser framför mig en djungel med svettiga soldater som skjuter hejdlöst omkring sig. De är rädda. De skjuter kanske inte för att de vill skada någon annan utan för att de själva vill överleva. Jag föreställer mig att de på våningen ovanför vill samma sak fast på ett annat sätt.

Som en kulsprutas smatter hörs ilskna ord studsa mot väggar och tak. Mot tak och väggar och golv. Tillbaka mot den som först yttrade dem och sedan vidare. Den som pratar lyssnar inte och båda parter pratar högt och samtidigt. Som en eldstrid. Som om de skjuter med lösa skott och egentligen bara för oljud. Fast jag hör inte vad som sägs, bara att det sägs.

Så kommer ett sista skott. Ett riktigt, ett sådant som känns. De där orden som träffar mitt i hjärtat och får den andra personen att tårögt vackla till. De som dödar. Istället för en duns hör jag en dörr som smäller igen. Snabba fotsteg i trappen. Snyftande. Porten som slås igen.

Sedan är det tyst. Eldupphör.