Tidvis

Jag har hamnat i Winnerbäck-koma. Särskilt har jag fastnat för en skiva; Daugava. Jag har haft den rätt länge men av någon anledning gillade jag den inte under den första lyssningen så den har bara legat där månad efter månad och skräpat. Ända tills jag för ett par veckor sedan bestämde mig för att ge den en andra chans. Och nu var det plötsligen dags.

Alldeles speciellt har jag fastnat för en låt; Tidvis. Det är en sång som handlar om att gå vidare efter att ett förhållande har tagit slut. Den är så där sällsamt sorgligt vacker. Och man känner så väl igen sig i fraser som ” jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går” för så har väl jag också känt, flera gånger om. Vid tusentals tillfällen. Man saknar den där vännen man berättade allt för, som plötsligt inte längre finns där.

Men det finns en rad som slår alla andra, som kan vara en av de finaste men sorgligaste rader jag någonsin har hört. En sådan där enkel liten rad som träffar rätt i hjärtat. ”Jag ser dig fortsätta nu med varsamma kliv, jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv.” För finns det något mer plågsamt än när den man har älskat fortsätter ensam, eller för all del – med någon annan. När drömmarna man hade tillsammans plötsligt inte längre innefattar varandra. Det är en sådan där rad som sätter sig och sedan sitter den där och skaver. Länge och väl.

Han kan han också, den där Winnerbäck