Kramp

Om man inte har någonting att skriva så ska man skriva bara så där ändå, det säger alla som kan något om att skriva. Man ska flödesskriva. Bara skriva skriva skriva utan att stanna upp, utan att tänka efter, utan att tänka alls egentligen. Samla ord i en följd som kanske inte ens säger någonting. Sedan ska man hoppas på att det kommer något vettigt tillslut. Att meningar som betyder någonting börjar ta form. Helst ska man skriva flera collegeblock per år. Samla dem på hög i någon bortglömd låda i någon dammig garderob.

När man har några stycken ska man plocka fram alla dessa och studera dem, läsa alla nonsenstexter noggrant. Kanske att man kan använda några av texterna som man har skrivit i brist på någonting att skriva. Kanske att man hittar någon liten oslipad diamant som man kan fila på tills fingrarna blöder och huvudet är nära att explodera. Men vem har tålamod med sådant där? Lägga ner flera timmar på att skriva nonsens för att någonting av det kanske möjligtvis kan bli till något en dag. Det måste vara lättare än så. Det måste finnas en genväg.

Och vadå skriva i collegeblock förresten, Vem gör ens det nu för tiden? Fast jag saknar visserligen charmen med att skriva för hand. Allt känns så mycket innerligare så. Kramp i fingrarna till trots. Jag tror minsann att jag ska författa ett brev bara för att. För hand. I ett collegeblock. Det kanske kan bli början på någonting nytt.