"Det är inte sommar längre"

”Jag var nere vid udden.” Säger hon lågt medan hon hänger av sig sin jacka. Han övervakar henne tyst. ”Du vet, där vi badade.” Hon tar en handduk för att torka av hunden. Den är alldeles blöt efter höstregnspromenaden.
”Jag har bryggt kaffe åt oss.” Meddelar han efter en stund och går ut i köket. Hon följer honom. Hunden ruskar ilsket på sig. Som för att visa regnet att det inte kan besegra honom, trots ihärdiga försök.

De sitter mittemot varandra vid köksbordet. Det är gammalt och nött. Det är hennes, liksom det mesta. Det var hennes lägenhet från början. Hon ville bort, bort från den här lilla staden. De hade pratat om huvudstaden. Stockholm hade passat henne perfekt, hon ville vara anonym i ett myller av upptagna människor. Hon ville vara osedd. Istället blev hon kvar här, i samma lägenhet, i samma stad som hon drömde sig bort ifrån. Med honom. Sedd, av alla.

”Det finns alternativ.” Han ser på henne på det där sättet. Kärleksfullt tror jag att det är. Blandat med allvar. Som om hon är ett barn och han är myndig.
”Vad fint det var när vi badade där ute.” Svarar hon tyst. ”Vid udden.”
”Mm. Men du…”
”Det var en fin sommar. Jag önskar att jag kunde få tillbaka det där. Att vi kunde få tillbaka det. Det var så oskuldsfullt på något sätt.” Han hajar till när hon långsamt uttalar den sista meningen.
”Vad menar du?”
”Äh, det spelar ingen roll.” Hon snor åt sig en slinga från sitt hår och inspekterar den noga. Som för att slippa möta hans blick. Ändå ser hon upp när hon hör honom andas ut nästa mening.
”Allt spelar roll!” Han slår ut med armarna. Kan hon ana en hastig glimt av uppgivenhet i hans djupblå ögon? Nej, hon har troligtvis fel. Uppgivenhet är nog en obekant känsla för honom.
”Ingenting spelar någon roll.” Säger hon och återvänder med blicken mot den ljusa hårslingan. Hon konstaterar att topparna är kluvna. Hon borde klippa sig någon dag.
”Jag älskar dig.” Han tar hennes lediga hand som ligger död framför henne på bordet.”Jag vet.” Svarar hon och drar åt sig handen. Som i en sista dödsryckning. Som när lemmar rör sig fast hjärnan är död. Fortfarande kall. Fortfarande död. Men ändå rörlig. Ofrivilliga rörelser som spasmer. Kanske menade hon inte att dra undan handen.

”Det finns alternativ.” Försöker han igen.
Hon skakar på huvudet. Men han vill inte ge sig.
”Vi kan inte ge upp nu. Vi kan inte bara ge upp. Inte nu.”
”Det är inte sommar längre.” Hon ser ut genom fönstret. Fåglarna har redan flyttat. Hösten har för länge sedan tagit över sensommaren. Regnet mot fönsterrutan skvallrar, de bruna halvruttna löven på marken avslöjar, sommaren är slut.
”Kanske att vi blommar med våren? När knopparna slår ut.” Viskar han hoppfullt.
”Det kommer aldrig att bli sommar igen, jag vill inte ens ha barn längre." Svarar hon och med de orden lämnar hon honom ensam kvar vid köksbordet, i lägenheten, i staden och upplöses av anonymiteten i storstan.