Lika sant nu, som då

Kaosartade tankar som ska bli klara, smulas sönder helt, i ett försök att bringa ordning. Analyser dissekerar dem till det att de slutligen helt saknar substans. De blir istället ogripbara små partiklar som det ter sig helt omöjligt att få ihop till något som ens kan liknas vid en färdig tanke. Atomer och molekyler som inte betyder något enskilt utan måste sättas i ett sammanhang, ett sammanhang som jag har tappat bort och förlorat.

Ett försök till att skapa ordning i kaoset gör endast att det växer och ökar förvirringen över vad som förekommer i oredan. För varje tanke som styckas, skapas tio nya. För varje tio nya som skapas finns tre andra som bli luddiga och ogripbara. Tre tankar som jag inte var färdig att släppa, försvinner och suddas ut till ingenting. Det som finns kvar är halvfärdiga funderingar, genomskinliga föreställningar och luddiga reflektioner.

Och mitt i allt står jag och känner mig villrådig, förvirrad och dum. Bättre lycka nästa gång...