.jpg)
Det var med inte helt oblandade känslor jag såg Oh Laura igår. De var bra, mycket bra, helt underbara faktiskt. De var allt jag hade förväntat mig och lite till. Men när Frida Öhrn sjöng om att det regnade i New York, slungades jag tillbaka till en solig sommarmorgon i slutet av juli förra året. Det kändes som att förflyttas till ett helt annat liv för en stund. Vad konstigt det är det där, med hur allt ändras på så kort tid. Konstigt är också vilken makt musik har över ens minne. Det hela kändes lite vemodigt men jag slog ifrån mig den känslan och njöt av musiken och upplevelsen. Hon har en fantastisk röst, Frida Öhrn, och varje gång en ny låt började kom jag på mig själv att tänka ”Det här är deras bästa låt”. Jag vet inte om man ska tolka det som att alla deras låtar är deras bästa låt. När konserten var slut var jag besviken. Timmen gick alldeles för fort. Och Oh Laura, ja de verkar också ha haft en bra kväll.
Något som inte var bra, var stackaren som skulle föreställa något slags förband. Han var så dålig att jag nästan skämdes. Jag minns inte hans namn men det är väl kanske lika bra det. Han återkom i ett band som spelade i musikhuset senare under kvällen. Där gjorde han sig mycket bättre. Där sjöng han inte. Kanske att det var det där med att sjunga som han borde hålla sig ifrån.
På det stora hela måste jag säga att det var en väldigt lyckad kväll. En sådan där kväll som lämnar en lite tom. Lite som ”Jaha, och nu då?”.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du nämner det där med upplevelsen av förändring: det är verkligen hur intressant somhelst. Kan räcka med att (som du skriver) höra en låt igen, som man spelade som flitigast förra våren eller nåt, för att känna skillnaden - att det verkligen har rört på sej (på livsstigen). Man märker det inte lika tydligt annars, eftersom man är mitt i det, så att säga, men man slås av det lite då och då.
Igår när jag stod och tvättade fönstren (nono, jag är inte pedant - det händer en gång om året) tänkte jag att denhär våren är/kommer kännas totalt annorlunda mot våren som var förra året. Sånt där går ju inte alltid att tänka/förklara med ord, inte ens för sej själv, så jag försökte istället att sätta färg på skillnaderna. Då gick det lite lättare. :)
Kul du hade en bra kväll - trots förbandet!
Ja men ellerhur. Det känns lite som ett vittne om att livet faktiskt går vidare, förändras och att man själv förändras och att känslor ändras. Tänk ändå att musik så lätt kan få en tillbaka till exakt samma känsla även om den egentligen inte finns där längre. Häftigt och läskigt.
jag har nog aldrig tvättat min fönster men så har jag bara bott här i 1,5 år. Kanske är dags. Hua!
Haha ja, det där förbandet alltså :D
Skicka en kommentar