När orden inte vill dit jag vill

Det finns tillfällen då jag hatar ord mest av allt. Det finns stunder då de inte vill samma sak som jag. Orden har naturligtvis ingen egen vilja. Egentligen är det jag som inte vill som jag vill. Eller snarare handlar det om att viljan och måstet, tillsammans med influensan, tar död på min kreativitet. Jag vet att jag måste bygga något med hjälp av ord och helt plötsligt har jag ingenting alls att skriva. Jag skulle naturligtvis kunna rabbla ord från hjärtat, sådana som bildar meningar utan någon egentlig innebörd och som säkert skulle ses som ganska förvirrande av någon som inte är jag. Kanske att det hade blivit vackra ord. Kärnfulla, möjligtvis. Men de skulle knappast godkännas.

Det är inte lätt när man måste skriva efter vissa riktlinjer. Det är omöjligt, när man är trött och hängig, att åstadkomma något som är tillräckligt bra. Det är svårt att åstadkomma något alls. Här sitter jag helt utan motivation, trött och mossig i huvudet med en halvt påbörjad uppgift som ska vara klar i morgon bitti och en feber som vägrar att lämna min kropp samt en hals som är tjockare än en elefants. Jag satt likadant igår. Tjusningen med igår var att jag kunde ge upp och skjuta upp det till idag. Den möjligheten finns inte längre och det gör mig matt. Men man borde ju kunna skjuta på det ett par timmar åtminstone. Ja, klockan åtta ska jag skriva min uppgift, det ska jag minsann!

(Det ÄR faktiskt lite synd om mig idag)