.jpg)
Jag har tillbringat ett par timmar med att se på Babylonsjukan. Jag gillade den. Jag har kommit fram till att jag nog är rätt förtjust i svenska filmer utan särskilt stor budget. Speciellt om de innehåller kärlek, unga roliga människor och tunnelbanor, vilket Babylonsjukan gjorde. Något jag däremot inte gillar är när jag har sett klart på filmen och känner mig galet rastlös. Jag vill väl också vara så där nykär, åka tunnelbana och äventyra. Fast mest vill jag vara nykär. Och att det är besvarat. Det där sista är rätt viktigt för att jag ska vara helt nöjd.
Fast tunnelbana hade varit skoj det med, förstås.
Äh, vad som helst hade egentligen gått an just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag satt också och kikade på den där filmen; och svenska filmer med minimal budget är ofta underbara, jag gillade fotot i den även om ljudet hade kunnat vara bättre..
Men den känslan du skriver om efter filmen är klockren; rastlösheten, även om jag själv nog slipper undan att glida omkring i Sthlm nykär med en ryggsäck på axeln....:)
Må väl.
Ja, jag tycker att dom i regel är rätt underskattade dom där lågbudgetfilmerna. De är oftast mycket bättre än svensk film med större budget. Men det är den där rastlösheten. :)
Hoppas du får en fin söndag!
Skicka en kommentar