Vissa dagar

Jag vaknar klockan sju av att hunden skäller i mitt öra. Jag säger åt honom att vara tyst men det skiter väl han i. Han fortsätter att skälla i mitt öra till jag tar tag i nackskinnet på honom och tvingar honom att lägga sig på rygg. Då slutar han skälla. Jag säger att han är duktig och försöker somna om. Solo ligger och morrar. Sedan börjar han slabba och bita sig själv i tassarna och föra andra ljud man egentligen inte kan bli arg på honom för. Jag drar täcket över huvudet och känner för att gråta.

Jag vaknar klockan nio av att hunden skäller i mitt öra. Ungefär samma procedur som tidigare upprepas. Förutom att jag inte somnar om. Jag ligger istället och glor upp i taket och önskar att jag hade en hamster eller något istället. Solo ligger och slabbar. Biter sig i tassarna och slickar sig om munnen. Det låter slabb, slabb, slabb i en evighet. Man kan faktiskt bli galen för mindre.

Jag bestämmer mig för att ta oss ut i det fina vårvädret, en långpromenad passar bra en dag som denna. Det första Solo får syn på när vi kommer ut från porten är en ful liten Yorkshireterrier hundra meter bort. Solo blir förstås hysterisk och ska dit fortast möjligt. Den fula Yorkshireterriern försvinner bakom en knut. Solo drar. Jag håller emot. Solo drar, kopplet skaver in i min hand. Solo drar och flåsar. Jag tröttnar, tar tag i hans nackskinn och tvingar ner honom på rygg på backen. Han skriker som om jag försöker döda honom. Jag skäms. Alla andra hundar som bor i kvarteret börjar skälla från sina diverse tillhåll. Jag skäms ännu mer. Vi reser oss upp och börjar gå. Solo drar, jag håller emot. Solo snurrar, jag stannar. Solo drar. Kopplet skaver. Jag får nog och upprepar samma procedur som tidigare. Solo skriker återigen som om jag försöker ha ihjäl honom. En tant som går förbi tittar surt på mig, jag kommer troligtvis ha ett ris i morgondagens tidning. Jag muttrar åt Solo och ger upp den tänkta långpromenaden.

Nu ligger han i soffan och blänger på mig och jag funderar på att gå på långpromenad – utan honom.