Avstånd

En skata kraxar svagt i det för länge sedan flyende ljuset. Nu är det natt, dagen är redan långt borta. Mörkret far fram över staden och skuggorna som tidigare har varit en plats som vilken som helst, ter sig nu hotande och ondskefulla, som levande varelser, odjur utan egen hemvist. Mörka vandrare utan fast mark. De leker tafatt i gatlyktornas sken som om ingenting bekymrar dem. De kommer att finnas alltid. Alltid, så länge det finns någonting som lyser upp. Något som ger dem en scen att dansa på.

I ett träd, vars blad ännu inte har uppfattat den annalkande sommaren, sitter den kraxande skatan uppburrad. Bredvid den sitter en annan, nära. Tills döden skiljer dem åt. Vårkänslorna kom tidigt i den ljumma vintern. Deras näste är redan stort och ombonat. En tvåsamhet som snart blir en familj för en stund.

Högre upp, bortom skator och trädgrenar, långt ovanför gatlyktor och dansande skuggor, lyser stjärnorna upp natthimlen. Det ser ensligt ut. Ett oändligt universum fyllt av små, stora ljuspunkter. Ensamma jättar med miljoner mil till närmaste granne. Ungefär som vilken människa som helst.

”Låt mig komma in i värmen igen

Det är så kallt och dött här

ta mig genom tunneln till solen,

ta mig dit så ska jag visa dig vem jag är”