Hemma är där maten finns

Jag sitter i mitt gamla flickrum i mitt föräldrahem. Jag försöker skriva en nyhetsartikel till nästa seminarium i journalistiskt skrivande men hunden, som jag för tillfället är hundvakt åt, pockar på min egen hunds uppmärksamhet genom att yla och gnälla. Min egen hund pockar på min uppmärksamhet genom att skälla, flyga omkring och jaga sin egen svans. Alldeles nyss halkade han, i sin iver, på det nylagda trägolvet och flög omkull. För att vara så liten så låter han väldigt högt när han faller. Den andra står där och glor och ser ut att innerligt hoppas att han ska vilja leka med henne någon gång. Det vill han inte.

Det nylagda golvet är inte det enda som har förändrats i mitt rum sedan jag bodde här. Även tapeterna håller på att bytas ut. Mina ljusblå tapeter med bård i en nittiotalsregnbåges färger får ge vika i förmån för ljusgrått och svart fondtapet med näckrosor. Och jag antar att de häftigt lila listerna snart kommer att vara ett minne blott.

Men även fast mitt gamla flickrum har förändrats och även fast jag inte har bott här på nära sju år så är detta ändå som hemma för mig. Inte mer hemma än mitt eget hem, men ändå hemma. Åtminstone är det så jag känner när jag obehindrat och ogenerat rotar igenom kyl, frys och diverse andra skåp i jakt på ätbara saker.