De är här nu

Det känns egentligen inte alls som vår ute. Det är kallt och rått. Förra veckan täcktes marken plötsligen av snö. Nu har den visserligen försvunnit sånär som på ett par envisa högar som vittnar om förra veckans snöfall. Men smältande snö gör inte att det känns som vår när det ändå endast är ett par grader varmt ute och när vinden slår omkring sig som en galning och regnet vägrar sluta falla. Det känns snarare som höst och att de där snödrivorna är kvar efter ett allt för tidigt oktobersnöfall.

Men om man tittar lite närmare omkring sig när man promenerar så upptäcker man snart att gräset är lite grönare nu. På buskarna sitter det små, små knoppar som när som helst vill brista ut och förvandla den karga busken till ett lummigt urtidsdjur. Och under busken, bredvid en tom ölburk skymtar man något lila. En krokus är i full färd men att slå ut. Sedan finns där det välbekanta ljudet som man inte missar även om man försöker. Skränet, följt av en stor vit fågel som landar några meter bort och skrämmer slag på hunden. De är här nu, fiskmåsarna.

Det är nog vår, trots allt.