Det är nog för att det är söndag

Jag promenerade hem efter att ha lämnat av mitt besök på tågstationen. Vädret var grått och trist. Små ilskna regndroppar attackerade skoningslöst mitt trötta ansikte och vinden var lika grinig som regnet. I öronen spelades Hästpojkens Caligula följt av Takidas Curly Sue. Mitt humör idag har varit lika schizofrent som blandningen av musik i radion. Glad och ledsen om vartannat. Upptempo och mellow. Trött och pigg. Fast mest trött.

Jag funderade lite på människan jag nyss hade lämnat av på tågstationerna. På hur mycket jag faktiskt tycker om och uppskattar henne och hennes sällskap. Hur hon får mig att må bra. Jag funderade över omständigheterna, under vilka vi träffades. Så lätt vi bara hade kunnat glida förbi varandra då. Istället känner hon mig så väl, nästan för väl.

Jag övergick till att tänka på den stundande vardagen. Det blir till att bara plugga tolv timmar om dagen nu. Bara tanken gör mig helt uppgiven men jag känner hur paniken över att uppsatsen ännu inte är klar, börjar växa sig större. Jag hatar den där uppsatsen. Jag längtar tills den är klar så jag kan släppa den för alltid och aldrig se tillbaka på den.

Just nu väntar ytterligare en promenad, med hunden den här gången. Jag ser inte fram emot den alls. Om hunden hade förstått vad han ser när han ser ut genom fönstret skulle han inte heller se fram emot den. Vädret är inte alls på bra humör idag. Kanske för att det är söndag. Kanske för att mitt besök har åkt hem och allt jag har att se fram emot i veckan är timmar och åter timmar av studier. Men det struntar väl vädret visserligen i. Det är nog för att det är söndag ändå.