"Tycker du om välgörenhet?"

En människa kom fram och började prata med mig när jag gick genom stan på väg hem från skolan. Jag hörde inte alls vad han sa eftersom jag hade musik i öronen. Helst av allt hade jag velat fortsätta gå, använda mig av det är urskuldande leendet som säger att man tyvärr har bråttom och inte har tid att stanna. Men människan liksom grabbade tag i mig och jag fick snällt ta av mig lurarna och höra på vad han hade att säga.

”Tycker du om välgörenhet?” frågade han. Jag tänkte att ja, jag uppskattar när mina föräldrar ger mig pengar men jag antog att det inte var välgörenhet gällande mig han var ute efter. Jag frågade istället vad han menade och han började rabbla upp ett gäng välgörande ändamål, som om jag inte visste vad välgörenhet var. ”Jo, det är väl klart att jag tycker att det är bra att det finns.” Svarade jag och anade var det här skulle leda. Han började räkna upp en massa prylar man kunde vinna och jag kände att min mage kurrade som aldrig förr, men jag stod tålmodigt kvar och lyssnade, medveten om att jag egentligen bara slösade hans tid. ”Allt du behöver göra för att ha chans att vinna är att skänka endast hundra kronor till valfritt ändamål.” avslutade han triumferande och jag började helt spontant att skratta.

Tanken var ju fin men att fråga en student om hundra kronor en vecka innan den 25:e infaller är inte särskilt lyckat. Och hundra kronor är inte så endast för någon som har minus femtio på kontot. Nu väntar nudelmiddag. Kanske att jag lyxar till det med en knäckebrödmacka också.