Cravings

När jag var i Stockholm senast så köpte vi bakiskakor, Maryland chocolate chip cookies. Jag åt ingen. Ibland när man inte äter något som är gott, när man har chansen så kan man ångra sig så här lite i efterhand, när man är sugen. Som nu, nu är jag sugen. Jättesugen. Då tänker jag att om jag hade ätit dom då när dom bjöds så hade jag inte varit sugen nu, fast jag vet ju att det inte är sant. Fast, om jag hade snott med mig dom hem, så hade jag kanske haft några kvar. Men egentligen vet jag ju att det inte är sant heller.

Det är konstigt det där med cravings. Jag har godis och chips hemma men inget av det duger. Jag vill bara ha Maryland cocolate chip cookies.

Och apropå cravings; när Buffy och vampyrerna gick mitt i nätterna för hundra år sedan blev jag något besatt. Och ni som inte har följt Buffy ska inte vara snabba att döma ut serien (eller mig). De sista tre säsongerna är faktiskt rätt djupa med sina existentiella frågor. Fast allra mest var det bra för att jag var lite fjortisförälskad i Spike, den ibland onda, ibland goda, ofta rätt klantiga vampyren i gänget. Ingen Buffyfantast skulle någonsin döma mig för detta men jag kan förstå att det kan vara svårt för utomstående att förstå denna fascination.

Idag har jag tillåtit mig själv att bara vara sjuk i soffan. Jag råkade då bläddra förbi Angel på teven. Angel är en spinoff på (av?) Buffy, en mycket dålig sådan, helt utan djup. Men idag var Spike med. Om jag ändå hade haft kakorna, vilken dag det hade varit då.