Min flyktväg

Jag bollar med fyrkantiga ord. Staplar runda bokstäver på varandra. Allt för att hålla mig sysselsatt. Driva ifrån mig tankar jag inte vill tänka. För att sluta längta efter allt som aldrig kommer att bli. Det håller mig sysselsatt en stund.

Det resulterar i otänkta tankar i ett virrvarr av svarta bokstäver mot en vit bakgrund. Det hade varit fint om den var benvit, bakgrunden, men den lyser i det allra vitaste vitt. Bländande nästan. Som när solen reflekterar i snön. Bokstäverna ser ut som små myror där de vandrar fram i sin vita värld. De får liv när jag skriver dem. De börjar leva när de lämnar mig. Helt omedvetna om vad de betyder. Jag vet inte heller vad de betyder, kanske att de inte betyder något alls. De är min flyktväg. Meningslösheter som figurerar som ett substitut för det jag egentligen vill säga. Fast egentligen vill jag inte säga något alls.

Mina ord skulle vara alltför nakna om de fick betydelse nu.