När jag gör bort mig

Om det är något jag är bra på så är det att göra bort mig. Om jag skulle tvingas till att säga bara en sak som jag är riktigt bra på så hade jag nog valt detta. Inte för att det är någon jag vill vara bra på, det råkar bara falla sig som så att det är vad jag gör bäst. Min gåva. Eller snarare ogåva. Som om det inte vore nog att jag är duktig på att göra bort mig alldeles själv så har ödet en tendens att lägga sig i och göra bort mig också. Egentligen tror jag inte på ödet men jag vet inte vad annars jag ska kalla det. Slumpen kanske. Som igår till exempel.

När jag och min vän gick till musikhuset säger jag högt och tydligt med efternamn och allt ”Jag hoppas att inte Martin Granit är där.” Martin Granit heter egentligen inte Martin Granit utan något helt annat men här kan vi kalla honom Martin Granit. Han som vi här kallar Martin Granit har jag ingenting alls emot. Han är jättetrevlig. Jag träffade honom en gång för kanske två eller tre månader sedan. Vi drack öl. Jag babblade nervöst och alldeles för mycket och efter det har vi inte hörts. Eller setts. Inte ens stött på varandra, faktiskt. Att jag hoppades på att Martin Granit inte skulle vara på musikhusfesten hade mest att göra med att jag gärna ville slippa det där pinsamt aviga som blir när man träffar någon man bara har träffat en gång och känner att man har gjort bort sig lite för genom att verka en smula neurotisk. Men så kanske man inte tolkar mina ord om man bara hör dem så där helt tagna ur sin kontext.

Martin Granit var inte på musikhuset. Men direkt efter att jag hade uttalat min önskan om att han inte skulle vara där, vrider jag huvudet lite åt höger och ser in genom fönstret till en liten pizzeria. Jag tittar rätt in i ögonen på den som sitter närmast fönstret ett par meter ifrån mig med bara en tunn glasskiva emellan. Ja, men det är väl klart att det är Martin Granit. Undra vad oddsen är för det. Det är ju inte så att jag brukar gå runt och prata om honom, knappt ens nämna honom, särskilt inte med både för- och efternamn. Dessutom har jag inte ens sett människan på flera månader.

I morse vaknade jag av ett sms från Martin Granit. Mycket märkligt. Han måste ha skickat fel. Eller så råkade jag följa med i ett massutskick. Hur som helst så var det nog inte meningen att det skulle hamna hos mig. Or was it....