Ohemlighetsfull

Ibland önskar jag att jag var mer hemlighetsfull. Att jag var en sådan människa som skapar ett intresse hos andra människor just av den anledningen. Någon som dröjer sig kvar i folks medvetande just för att de inte riktigt kan få grepp om en. Ibland önskar jag att min blyghet kunde ta sig i uttryck i tystnad istället för i menlöst babbel. För tystnad gör en människa mystisk, har jag hört.

Efter att ha träffat mig i en kvart så har jag berättat allt det finns att berätta. Jag lämnar ut mig, jag är öppen, pratig och totalt ohemlig. Visst är det trevligt. Men det är på intet sätt mystiskt. Jag är granntjejen, hon den där trevliga pojkflickiga, kanske lite charmiga, möjligtvis söta tjejen som aldrig håller tyst och som exalterat pratar om allt eller ingenting hela tiden. Men ibland önskar jag att jag var den där mystiska och hemlighetsfulla människan man ser ryggen av, hon som man vill veta mer om, som man gör allt för att försöka få grepp om.