Den är min nu

Jag fick en låt presenterad för mig igår av en vän, med motiveringen att de två första raderna var sådana som han trodde att jag umgås rätt flitigt med. De var, sa han, typiskt ”Minniska”.

”Jag gömmer mig i ord
jag är en annan än den du tror”

Vad varken min vän eller jag hade räknat med var att jag skulle falla hals över huvud för den här låten. Det var inte bara de där två första raderna som var ”Minniska”, hela låten liksom var jag. Som att den verkligen var för mig. Det är sällan eller aldrig något sådant händer men när det väl gör det så är det helt fantastiskt. När en låt tar sig in i en och stannar kvar under huden så där. Jag gjorde den till min med en gång. Jag proklamerade högt och tydligt att den är min nu. Och sedan dess har Ulf Lundells Natt spelats om och om igen här hemma.

”Natt
det brinner en eld i din svartaste skog
och stigarna dit
har jag följt en bit
men den här gången tänker jag inte
låta mej hindras
av dom drömmar som dog...”

Och de där stråkarna sedan.