Det kan det väl vara värt

Idag är det lill-lördag. Jag har aldrig riktigt förstått det här med lill-lördag. Bara för att man kallar onsdagen för "lill-lördag" så gör väl inte det mig mer ledig på torsdagen (om jag nu skulle ha haft ett jobb det vill säga). Jag längtar till den riktiga helgen. Och riktig lördag. Inte för att jag har så mycket planerat den kommande lördagen, förutom att jag under dagen ska jobba. Egentligen kan man säga att lördagen mer blir som en onsdag för mig, en lill-lördag fast med en efterföljande söndag - så där som det ska vara. Det är första dagen på mitt sommarjobb. Hela fyra timmar ska jag jobba. Jag hoppas att jag inte sliter ut mig totalt.

Innan lördag, på fredag, ska jag vara i skolan halv nio. Om jag känner mig själv rätt så kommer det att gå så där. Jag måste stiga upp klockan sju, då har jag nog hunnit sova ungefär tre timmar. Senare, på fredagens kväll, ska jag gå ut med min bror för första gången sedan någon gång. Jag minns inte senast vi var ute tillsammans, om vi ens har varit det. Men nu ska vi det i alla fall, på Heartan. Det kan bli hur kul som helst. Egentligen känns det inte så där överdrivet smart att gå ut dagen innan första dagen på ett nytt jobb. Men å andra är jag inte känd för att vara vidare smart i sådana sammanhang heller. Ja, så nu vet vi det.

Jag har en känsla av att hela den kommande helgen kommer att sluta med ett ”Heja mig!” i ett smått ironiskt tonfall. Men det kan det väl vara värt, kanske.