.jpg)
Jag har upptäckt att min blogg är fruktansvärt egocentrisk. Väldigt jagbetonad. Tillexempel så börjar var och vartannat inlägg med ”jag” och om det inte börjar med ”jag” så börjar det med ”mitt”, ”min” eller ”mina”. Och alla inlägg handlar om mig, eller något som är mitt eller mina. Inte för att jag tycker att jag äger tillexempel min uppsatshandledare som jag betecknar som min, men han är trots allt min handledare (om än inte en särskilt bra sådan just nu).
Det är ingenting fel men att skriva om sig själv men problemet är att jag är inte är särskilt intressant så det här med att skriva bara om mig själv kan inte ha någon vidare genomslagskraft. Särskilt då mitt liv inte är speciellt spännande. Det mest spännande som har hänt mig sedan denna bloggen startade var när jag fick reda på att jag har hånglat med Thåströms brevbärare. Inget illa mot Thåström men brevbäraren var faktiskt bara en vikarie. Och hur stort är det, egentligen?
Jag skulle kunna göra en Blondinbella och skriva om mina MUF-möten och knäppa kort på dagens outfit och sedan skriva om alla mina viktiga möten med viktiga personer som ger mig pengar. Och om hur jag fikade med min kompis, sedan knäppa ett kort på min kaffelatte och efter det fylla ut resten av inlägget med små hjärtan. För det verkar gå hem om man vill bli läst. Men det skulle gå så där för mig. Dels skulle det inte fungera eftersom jag inte alls är MUF:are utan snarare tvärtom, så jag skulle ogärna slösa min tid genom att gå på sådana möten. Jag har aldrig några intressanta märkeskläder på mig. Jag går aldrig på viktiga möten med viktiga personer för av någon anledning är det aldrig någon som vill ge mig pengar (fastän att jag är skitfattig). Jag dricker inte kaffelatte och jag vet faktiskt inte hur man gör sådana där hjärtan. Förövrigt tycker jag att Blondinbella är rätt tråkig och jag vill ogärna vara som henne.
Jag har alltså bestämt mig för att fortsätta skriva om mig, mitt, min och mina (även om jag själv ibland blir less på mitt eviga tjat om mig). Men jag kan ändå inte låta bli att undra; vad är det egentligen som gör en blogg intressant?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Jag vet inte vad som gör en blogg intressant, men jag tycker din är det.
well, förutom trilobiter och stenar... nämen, jag tycker nog att en bra blogg kan handla om precis vad som helst sålänge den är bra skriven. Det är liksom språket mer än innehåller som gör den tycker jag.
En av mina favoritbloggar handlar nästan bara om en person som bara spelar dataspel, en annan för att hon då och då hostar upp saker som "Idag införskaffades ett porrigt linne. Med kåta fåglar." och det tycker jag var hysteriskt roligt. En tredje handlar lite mer om att jobba på psyket, och så finns det ju en där det mest står saker som "jag" och "mig" och "thåströms brevbärare" och det är inte en dålig blogg det, det är det icke!
Fredrik: Sweet. Betyder det att jag är intressant? Kan jag gå runt och skryta med att jag är en intressant människa? Det är det där med Thåströms brevbärare som gör det, ellerhur? :D
Emma: Jag hade faktiskt skrivit ungefär så innan jag redigerade om det här inlägget som från början var alldeles för långt och osammanhängande; att det inte handlar så mycket om vad man skriver om, som hur man skriver det.
Haha "kåta fåglar". Förövrigt är stenar och trilobiter the shit! Du borde bli nästa blondinbella, fast i en rolig, geologtappning! ;D
Mest för det där med brevbäraren men också lite för att du skriver bra! :-D
Haha klart det har med brevbäraren att göra ;D
Jag har världens skrivkramp, detta var den enda jag kom på att skriva om idag. Metabloggning :D
Tips om du inte vet vad du ska skriva: starta en helt ny blogg, om t ex mode! :-O
Modebloggar är inte så mycket för mig. Dessutom har ju du och Becka redan den bästa. Jag kan inte konkurrera med er :)
Finns nog flera skäl till varför folk väljer att följa en blogg/bloggare. Ett skäl kan ju vara om det är en blogg som många kan känna igen sej i. Ett annat kan vara att intresset höjs till det motsatta: att läsa om nån vars vardag skiljer sej totalt från ens egen och som man inte alls känner igen sej i. Många hävdar väl att Blondinbella är en sån som många (varav flertalet ungdomar, får man väl anta..) kan identifiera sej med. Jag tror väl lite tvärtom: att många läser den just för att de verkligen inte kan identifiera sej med hennes vardag (hur många 17-åringar har råd med kläder för 10 00 i mån? Hur många har städerskor hemma? Hur många bloggar pälsmössa?) och tycker om att få dra på munnen lite.
Men hursomhelst; fortsätt skriva om din, ditt och dina.!
Jag tycker din blogg är skön, ärlig(?) och öppen, precis som det ska vara enligt mig. Den fick t.o.m. mig att inse att jag saknar mitt eget bloggande.
Hittade din blogg via thebestofgefle. Känns som en skön motpart mot alla bloggar skrivna av små rosaklädda blondiner med verbal inkontinens som skriver häftiga krogkillar (fördomsfull? jo lite kanske) Keep it up!
Nina: Jag tror att många läser Blondinbella för att hon är sådan som många kanske vill vara, sedan finns det säkerligen dom som läser henne bara för att hon är allt dom inte vill vara. Själv har jag sett något inlägg lite här och där men känner inte att det är en blogg jag får ut något alls av. Men det är sannerligen ett intressant fenomen, det där.
Sverka: Vad roligt att du tycker så. och vad roligt med en fellow gävlebo då antar jag? :) Börja blogga igen vettja. Och ge mig isåfall adressen!
Du har skrivit Thåström,och lyssnat på "rått o romantiskt",det räcker för mig.
Närå,jag gillar det du skriver,det tar sig liksom igenom,raserar murar och tar sig hela vägen in till hjärtat ibland.
Och så får man ju en kram ibland,bara en sån sak.
Jonken.
Ja, det har jag ju faktiskt. Min nya Lundellfavorit är faktiskt "Den kalla vinden", den är storslagen. :)
Vad fint skrivet, tack Jonken.
Kramar är bra att ha en kall vinterda'. Bara för det så får du en.
Kram!
Ja, visst är jag gävlebo. Bloggningen är nu delvis återupptagen, dock med viss prestationsångest efter att ha läst din blogg.
Sverka: Äsch, inte då. Seså, ge mig en länk nu!
Skicka en kommentar