Välbekanta texter

Tanken var att jag skulle spendera hela dagen med att plugga, jag skulle läsa Björn Hellbergs Paria, men istället fastnade jag i en annan bok hela morgonen. Den dök ner genom brevinkastet i samma ögonblick som jag slog upp ögonen i morse. Texterna är välbekanta, jag har läst dem förut. En del av dem har jag redan tidigare läst flera gånger om. Det känns lite märkligt att vila ögonen på dem i en bok men de passar verkligen där, som den naturligaste saken i världen.

Det känns något underligt att i dagens strålande sol, i den annalkande sommaren, läsa någon annans ord om förra sommaren. Det känns naket att veta att ett par av de där texterna handlar om mig. Just de texterna får mina ögon att tåras fast jag egentligen inte alls är ledsen. Orden blir suddiga och liksom flyter ut över pappret, men jag ler. Just de där texterna, det känns en smula vemodigt att läsa dem, att läsa om något som låter så hoppfullt när jag vet att det där hoppet dog framåt senhösten. Men mest gör de mig glad, texterna. Jag är glad eftersom jag kan se tillbaka på den där sensommaren med ett leende. Det var fint då, och jag skulle aldrig ha velat vara utan det.

Läsningen får mig att fundera över den kommande sommaren, för på något sätt gör hans ord mig hoppfull inför den. Förra sommaren kom med något helt oväntat till slut, kanske att den här gör det också. Fast med någon annan.